andromedan

Så, nu sitter jag här igen.

En tid har passerat och en stor mängd funderingar har väckts sedan sist.
Nu i helt annan tappning, fast kanske samma ändå.

Denna gången skulle jag gärna vilja ha era synpunkter på vad jag skriver.

Livet börjar, man föds, rultar runt, försöker begripa omvärlden.

Efter några år så kastas man in i skolvärlden, i mitt fall med stor fasa.

Man hamnar i nya omgivningar, människor-lärare som pratar ett språk man inte fattar. Kompisar som är annorlunda. Kompisar som är snälla och kompisar som är elaka. En tid går detta bra, i lågstadiet, men senare så förändras allt.

Jag hittar inga tillförlitliga vänner. Någonstans så har man fått lära sig att man ska lita på vad som sägs men inom mig så vet jag att det som sägs oftast är jättefel. Jag har stora problem med att lita på ordet då jag känner att det är så fel.

Detta medför kompikationer för mig. Jag känner mig som en invandrare i mitt egna land. Jag förstår inte vad som sägs, det är ju så fel. Varför säger dom att dom tycker att jag är dålig, ful och tjock hela tiden??? Om dom tycker det så är det väl en sak men varför lägger dom sådan energi på att säga det hela hela hela tiden??? Detta säger mig att dom faktiskt inte står för det dom säger, iochmed att dom hela tiden behöver upprepa det.

I vilket fall som helst så tycker jag att det är konstigt, vill inte umgås med dom. Vill vara för mig själv. Då vet jag ju att det som sägs är sant. Men i skolan så får jag inte det. Jag får höra hela tiden att är man ensam så är man ledsen och utanför och mobbad och det har jag ju förstått att vara utanför och mobbad DET är ju inte bra så jag får väl försöka anpassa mig då så jag inte blir mobbad, trots allt så säger ju mina klasskamrater att dom älskar mig, dock med ord som du är ful, fet och dum, men jag vet ju vad dom egentligen säger......

Man blir sist vald i laguppsällningar av olika slag, visst är det tråkigt att bli sist vald hela tiden men jag vet ju att dom som blir valda före mig har så mkt sämre självförtroende, även om mitt inte är det bästa så har jag inte så långt in till min kärna som dom flesta andra. Jag kommer överens med mig själv om att det är ganska OK att bli vald sist, att hela tiden vara den "dåliga" då har jag ju inga orimligt höga förväntningar på mig och om jag gör något bra så är ju det bara en typ av bonus för ingen hade ju räknat med det. Häpp!

Åren går och skolan förblir sig lik, dock så övergår dom annorlunda kärleksformuleringarna att bli en tyst överenskommelse om att jag numera ÄR dum och oduglig på olika vis.

Det börjar bli en verklighet. Jag anammar det som sägs till mig i det tysta. Jag tappar stinget, anstränger mig inte för att göra det bästa jag kan för det spelar ju ingen roll. Alla har ju dömt mig på förhand ändå. Jag skiter i det trots att jag innerst inne inte vill. Jag kommer drällande försent utan böcker, faller in bakom andra för att inte få så mkt uppmärksamhet och det leder till att jag får öknamnet "svansen" nämen sedär, jag fick visst fokus ändå fastän jag inte ville. Ville inte alls, ville inte synas, få fokus-ville bara få vara jag, som jag är, tyst med en rik inre dialog.

Det blir dags för gymnasiet.

Fortfarande har jag stora problem med att få fokus på mig så jag tänker att jag inte klarar av att söka till någon annan ort än den jag bor på, det skulle ju innebära fokus från ännu flera nya människor.... nä det vill jag ju faktiskt inte så jag väljer en linje som jag kommer in på utan att egentligen vilja gå den. Men vågar inget annat.

Tillvaron i skolan blir gråare och gråare, så grå och suddig så jag börjar få brytningsfel. Jag får skaffa glasögon.

Vad människor runt mig säger och signalerar nu är ett enda blurr. Dom säger att jag är bra men ger mig dåliga betyg, dom säger att jag är snäll men vill inte vara med mig, fattar nada.

Efter skolan så hamnar jag på industrier av olika slag och jag finner att jag faktiskt är duktig, duktig på att lära mig att montera ihop saker. Det går snabbt och det är roligt. Roligt att dessutom känna att man är snabbare som tjej än vad många killar är. Brinner av iver att lära mig mer.

Vad som sägs och signaleras runt mig nu är på något vis fortfarande knepigt att förstå. Killar verkar gilla mig, men inte så mkt så att dom vågar stå för det. Kan det vara så att dom gillar mig för att jag är annorlunda än dom flesta andra tjejjer?? Att jag är ivrig och vill lära mig mer. Flink och stark. Att jag heller inte hymlar med vem jag är. Jag är nu längre inte så rädd för att få fokus på mig, jag har ju redan varit på botten, dålig ful och knäpp. Men nu vet jag ju att jag iaf är bra på att montera. Det kan ingen ta ifrån mig. Så jag har på ett vis vunnit tillbaka lite, dom sa i skolan att jag var dålig... då skulle dom se mig nu när jag jobbar snabbare än dom som jobbat här i många år. Jag bygger mig ett nytt självförtroende med hjälp av detta. När jag sedan får sparken på grund av arbetsbrist så rasar världen för mig. Ska jag inte få vara den bra Jenny längre?? Jag upplever det som att jag slits från min familj som är i form av jobbarkompisar och en del av dom killar som faktiskt visat att jag är ok, iaf på ytan.

Jag börjar nu förstå att det verkligen är så att det som sägs gäller, men vägrar anamma det.
Jag vägrar att lyssna på folks osanningar.

Livet ändrar inriktning och jag kommer äntligen i kontakt med hästar.

Dessa fantastiska djur. Brutalt ärliga härliga varelser.

Jag får ett jobb på ett Stuteri, åh underbara tid.

Jag medverkar i mirakel efter mirakel, hästar som har misstro till allt vad människor heter kommer till mig. Vi har en förståelse för varandra. Jag ger dom vad dom behöver i form av vård, tillit och kärlek och dom ger detsamma tillbaka till mig.

Dom vårdar mig så som ingen människa kunnat göra, dom ger mig den tillit som ingen tidigare kunnat ge mig och dom ger mig kärlek, underbar villkorslös tröstande varm kärlek.

Detta väcker avund. Såklart.

Chefen jag har blir stött, det märker jag. Han säger inget men för var dag som går så får jag göra mer och mer gårdsarbete och vara mindre och mindre med hästarna.

Han plågar mig med ett antal avlivningar. Bara för att han kan, men den första hästen visar mig att det finns världar bortom denna. Jag finner en typ av tröst i det och än idag finns hon med mig.

Fortfarande så lyssnar jag mera på vad som sänds än vad som sägs.

 Vi gör nu ett hopp fram till den punkt där jag är idag.

För ett kort tag sedan så kunde jag fullt ut anamma det faktum att det är ordet som är lag.
Härligt tänkte jag, äntligen så kan jag komma att förstå människor runt omkring lite lättare.

Men POFF,

så händer det något, jag börjar se att människor som hela tiden levat efter ordets lag har börjat ljuga. 
 
Dom ljuger.

Ljuger så dom tror sig själva.

Dom säger att dom vill hjälpa till, vill vara vänner, vill ja vad du än kan tänka dig för att i nästa sekund POFF försvinna som om dom lösts upp.

HAHA så jag får helt enkelt börja känna igen.

Så nu helt plötsligt så får jag leva upp till några gamla klyschor.

Man är sig själv närmast och Sköt dig själv och skit i andra.

Det som jag känner talar mest till mig är det senaste.

Så helt enkelt, gör vad f'*** ni vill.

Jag skiter i det ;)

http://www.youtube.com/watch?v=vx2u5uUu3DE&ob=av2e

Sedan jag skrev sist har det hänt massor i mitt liv.

2 av mina underbara 4-benta livsresenärer har fått vandra vidare till världen utan kropp.
 
Ett marsvin och en häst.

Vet inte hur jag ska kunna skriva om detta.

I nuläget så har jag inget behov av att skriva av mig om Majsan, mitt lilla änglamarsvin. 
Den berättelsen får leva inom mig.

Men jag har stort behov av att skriva om resan med Brandy.

Det var en mödosam tid.

Det hela började med att Brandy under en dag med boxvistelse pga väldigt mycket stickande insekter jobbade fram en hovböld som antagligen legat latent en tid.

Han stod på 3 ben frustande och flåsande och fullkomligt genomblöt av svett.

Jag ringde Vetrinärstationen och på Jour så kom Till ut.
Efter klämmande och kännande, lirkande och huvudkliande så kom han fram till att det antagligen var något i knäleden.
Han remitterade in mig till Skara hästsjukhus akut för röntgen.

Fick resesällskap av en vän till mig och vi var inne halv 9 på kvällen. 

Väl framme tog Trine emot oss, hon kollade över och konstaterade att det handlade om en hovböld.

Han skulle få stå kvar över natt för noggrannare genomgång på Fredagen.

På Fredagen så var han egentligen inte bättre utan han skulle få stå kvar över helgen.

På Lördagen är jag där på ett första besök och ser på Brandy att han inte vill släppa taget om det skräp som ska ut.
Han kämpar emot.

Söndagen kommer och ingen förändring.
Via telefon så kommer vi överens om att han på måndagen ska sövas ner för att man grundligare ska titta på hoven och skära rent.

Jag känner ett obehag inför detta, men tvingar mig till att acceptera att det är så det ska gå till.

På måndagen så har jag tänkt att jag ska åka och hälsa på igen, men på eftermiddagen så ringer Trine och talar om att sövningen inte gick som planerat. Han ville inte somna. Han låg kvar och vilade då vi pratades vid och jag kände att han behövde det själv så jag låter honom göra det ifred och åker hem.

Efter en liten stund ringer Trine igen och säger att det inte riktigt går så bra, dom försökte få upp honom men han tappade balansen och trillade och slog sig. Dom ska göra ett nytt försök om en liten stund men hon förvarnar mig om att om det inte går denna gången så kanske vi måste ta bort honom...... Jag blir helt tom och skriker NEEEJ ut i luften. Trine lovar att dom ska göra allt vad dom kan.

Som en Zombie åker jag hem den sista biten. Rusar ut till Goliat hemma i hagen, jag tar in honom och sen står vi och tittar ut genom luckan som vålnader båda två. Jag gråter och Goliat är tom. Min pappa kommer förbi och undrar vad som hänt. Han lugnar mig och säger att han känner på sig att det kommer att gå bra. När han säger dessa orden så känner jag att det är sant men kan inte riktigt lugna mig förrän Trine ringer och säger att han står upp. Lättad tokbölar jag i luren och tackar henne så mycket. Resten av dagen är jag alldeles matt och tom, vågar inte känna efter.

På Tisdagen efter så åker jag för att hälsa på igen.
Medans jag väntar på Vetrinären så får jag gå in till Brandy men jag blir förvarnad om att han ser en aning tilltuffsad ut.

Jag går in, han står och bökar i krubban då jag kommer in i boxen och utan att reflektera över vem det var som kom så hugger han som en kobra efter mig. Luften vibbrerar av laddning och och jag går fram och stryker han över halsen och säger "det är jag" gång på gång. Då förstår han. Vi kramar om varandra och är glada över att få ses. Jag hinner ge han en morot innan vetrinären kommer.

Denna gången är det Kalle som kommer, jag är så omtöcknad efter allt så jag ser mig själv stirrandes frågande på hans hand när han sträcker fram den för att hälsa och vad han säger sig heta försvinner innan det nått mina öron. Vi pratas vid en stund men det enda jag kommer ihåg är att han säger att det ser ut som att han gått 10 ronder och jag fyller i med att han säkert har gjort det också.

Sedan så står vi länge och väl jag och Brandy och bara är med varandra, det finns ingen som jag kan tillåta mig att känna mig så totalt accepterad av som honom, jag vet att han känner samma. Vi bara står och jag håller händerna på honom och tillslut så hamnar vi båda i en fullkomlig avslappning. Tillsammans kan vi släppa allt, allt utanför. Bara vi.

När jag sedan känner att det är dags att åka så står Brandy kvar som en Zombie. Bearbetandes allt som hänt.

Dagen därpå så känns det bättre, Brandy ser glad ut igen och han har fått tillbaka livsgnistan. Björn hjälper mig att titta på hans rörelser och konstaterar att han verkar kunna stödja på den lite bättre. Senare på dagen så ska han få byta box då det verkar som att han får stanna ett tag.

Nästa dag så har någon sett att han kissat brunt, detta tyder på en korsförlamning.

Dessa termer är som totalt nya för mig, vet inte vad dom innebär alls men det känns inte bra iaf.

Googlar på det så jag får lite mera vetskap. Känns bättre.

Jag är nu inne varje dag och hälsar på och varje gång jag kommer in så finns där en ny laddning mellan mig och Brandy som vi jobbar bort. Jag borstar honom och sitter hos honom en till en och en halv timma varje dag.

Dessa laddningar är inget annat än det gamla som ska lämna oss, gamla synsätt, gammal misstro, gamla svek. Allt för att göra plats för det nya som komma skall. Vi har båda haft individuellt jobbiga upplevelser på olika sätt genom vårat liv, kännt oss missuppfattade och missförstådda och detta har lett till orättvisor som satt sår.

Tillsammans kan vi nu lösa upp detta gamla.

En av dagarna så säger Trine att jag gärna får gå ut och beta med honom en liten stund, det gör vi. Han piggnar till, gnäggar åt en transport och verkar tro att han är redo för ett travlopp ;) men efter ca 10 minuter går vi in igen.

Dagen efter så delger Kalle mig statusen och jag undrar om det är ok att gå ut med Brandy igen och det är det. Vi knallar ut men efter en kort stund så blir Brandy rädd för något och hoppar till, inte bra när man har korsförlamning i hela kroppen, han landar på framknäna. Jag ser vad ont han har, han vet inte hur han ska ta sig upp men tillslut går det. Han står och flämtar en stund, stel som en pinne hela hästen. Ryggen är som en fiolsträng och jag blir ledsen, ledsen över att han har så ont. Vi tar oss med nöd och näppe in i stallet, jag ropar på Kalle som kommer och tittar över Brandy, han lossar benlindan och kollar men inget verkar vara galet mer än att han har ooooont. Medans Kalle fixar med benlindan så ser jag hur Brandy slappnar av i ryggen och vi kan fortsätta in till boxen.

Kommande dagar så vågar jag inte gå ut med honom, rädd för att det ska gå galet igen..... men vi jobbar på som vanligt med laddningarna som ska laddas ur. På lördagen tar vi vår första tur inne i korridorerna jag och Brandy. Han är ute och går fem gånger om dagen nu, det verkar vända. Svullnaden går ner och han blir piggare. Vi glor lite på en liten liten pygmé häst och hennes föl i boxen bredvd. Det börjar blir lite jobbigt nu så det är bra att det finns andra små varelser man kan skingra sina tankar med.

Söndag, 18:e dagen.... känns lite bättre igen, Kalle kommer och delger statusen som jag fortfarande inte fattar så mkt om, och lättar upp stämmningen med att dra några skämt :) jag känner att han inte kommer vara där när jag skriver ut Brandy så jag tackar för all hjälp, han viftar bort det med orden "äh det är så lite så" och "det är mitt jobb" jag tänker för mig själv.... men det är ju inte vem som helst som skulle kunna vara Vetrinär....

Måndagen kommer och går, för att göra plats för Tisdagen.

På tisdagen så känns han återigen lite tröttare, lite ledsen på något vis, trött. Men han har varit ute på gången och tillochmed travat idag så om allt fortsätter så här så får han nog komma hem på Fredag. Har dock fått öka på droppet för att skölja igenom njurarna som har fått lite för högt värde igen, troligen pga smärtstillande....

Jag har dock mina egna teorier om att hans kropp har rensat så mycket gammalt baggage så njurarna har fått gå på högvarv. Sviter efter ett hårt liv helt enkelt.

Onsdag.

Vaknar av ett telefonsamtal.
Hej, det är Ritva från Hästsjukhuset.
Jag har tråkiga nyheter, din häst har lagt sig ner i boxen och nu kan han inte resa sig.

Vi försöker hjälpa honom upp men än så länge har det inte gått.

-Jag kommer.

Jag samlar ihop mig tar med mig påsen och stoppar ner 2 blommessenser i den, Oliv-Kärlek och Asp-Rädslor.
Jag darrar av energier och åker iväg.

Det dånar i mig när jag kommer fram till Skara.

Går fram till Brandys box, han ligger fortfarande, jag skjuter upp dörren och klappar om honom samtidigt som jag viskar till honom -Du gör vad du måste, det är som det ska.

Nu ska det göras ett resningsförsök.

Jag går ut.

Trine kommer ut efter en stund och säger att det inte gick nu heller. Men vi gör ett till försök om en halvtimma. Du kan gå in till honom nu om du vill.

Jag går in, sätter mig på huk vid hans huvud och klappar om honom. Jag har stängt av känslorna så gott som jag kan för att kunna hjälpa honom i vad han behöver. Jag vill inte påverka honom mer, jag vet att det är svårt nog som det är.

Dags för ett nutt försök. Jag går ut.

Inte nu heller, men jag får vara med honom under lunchen, ingen brukar få vara där under lunchen men jag får.

Han börjar vrida och vända sig och helt plötsligt så försöker han resa sig. Det går nästan. Men nej. Han titar medlidsamt på mig och tittar på sin kropp medans han får kissa liggandes. Han tittar på mig igen och med blicken så säger han "fy faan vad jag ser ut" Jag säger tillbaka- men du är ju finast i världen, finare än finast, spelar ingen roll om du kissar när du ligger ner eller om du tappat massa muskler, för mig är du underbar ändå.

Han börjar vrida oroligt på sig, jag går in till honom och droppar både Oliv-droppar och Asp-droppar längs hans ryggrad. Efter en stund så lugnar han sig, lägger sig ner lugnt.

Lunchen är över.

Trine kommer tillbaka och en annan manlig vetrinär (den Danske), vi pratas vid lite jag och "Den danske". HAn har inte varit med längs resan och det känns bra. Ingen känslomässig kontakt så, känns precis så "inget" som jag behöver. Logiskt förklarar han vad han ser. Jag vet redan, det är dags för Brandy. Men dom ska ändå göra ett sista försök.

Jag går ut.

Telefonen ringer-jag stänger av.

Trine kommer ut efter en stund.
Det är dags att ta farväl.

Han ligger halvt ut ur boxen som har öppnats upp.
Jag faller ner på knä vid hans huvud, märker inte när personalen försvinner.
Tar hand om den sista laddningen.
Ropar på Trine att det är dags.

Hon kommer och vi tar av grimman, den vill jag ha kvar.

Trine går och hämtar en annan, och medans hon går för att hämta en annan så sitter jag kvar, håller hans huvud. Säger tröstande till honom att "nu är du snart fri" precis när jag sagt dom orden kommer en vindpust fram till oss från den öppna porten. Det var den röda mattan som rullades ut.

Trine kommer tillbaka och hon frågar om jag vill vara med. Jag hör mig själv säga nej.
Vet inte varför egentligen.

Det är dags.

Det är dags för mig att gå, gå bort från någon jag älskar för att han ska kunna gå bort.

Jag går som en robot.

Sätter mig i bilen och åker, som en robot.

Efter en liten stund så känner jag.........

Jag vrålar i bilen, rakt ut, jag slår tillochmed lock på mina egna öron. Tittar på klockan men minns inte, spelar ingen roll. Sedan den stunden så har jag Brandy levandes inom mig, utom mig, överallt, hela tiden. Ett vansinnigt starkt stöd.

Några dagar efter denna händelse så snurrar hela tiden en låt i mina öron. Desperados av Pernilla Andersson.
Orden "Jag ska aldrig lämna dig, du ska aldrig någonsinn se mig gå" har plågat mig sönder och samman. Jag kände att jag svek honom i det, men efter ett tag så inser jag att det är ju Brandy som sjunger dom orden till mig. Det var därför som jag inte skulle vara med i ögonblicket. Han älskar mig lika mycket, helt ofattbart.

Mig!

Dagar.

 Den ena är inte den andra lik.
Var  på en liten sammankomst igår hos en kusin till mig.
Hon flyttade samman med hennes kille för ett år sedan och vi (familjen) har inte varit och hälsat på förrän nu.
Var sak har ju sin tid och allt sker när tiden är rätt, det var den igår.
Jättetrevligt var det.

Såg hur en sida av mig fick läkas av deras kärlek.
När jag kom hem på kvällen så skavde det fullkomligen inuti mig.

Vad jag än gjorde så kunde jag inte få löst detta skav.

Lyssnade lite på denna tjej:

http://www.living-water-productions.com

Hon brukar hjälpa mig att få till en bra känsla.
Men denna gång så började det bara bubbla ännu mera.

Ok, så dags alltså.

Frigörande.

Jag lyssnade så mkt jag kunde tills jag blev så uppjagad inuti så jag inte kunde göra något annat än att gå ut och springa.

Jag omvartannat gick och sprang, jag föll tillbaka till den springstil jag haft från början, springa med tån i först.

Den springstil som man har hört av otaliga att så kan man inte springa för det är inte bra av olika anledningar.
Men nu så har det börjat florera en ny typ av spring-era, barfotalöpning.

Så nu sket jag i det gamla sättet att springa på då det aldrig funkat bra för mig, och börja springa på mitt sätt igen.

Jag tänkte ta det lugnt, då det var ett tag sedan jag sprang, inte ens fysiska utrensningar behöver ju tvingas ut med våld.

Bara röra sig lite med gott flöde så som kroppen vill.

Det kändes bra.

Kom hem igen, tog en dusch med ett par tända ljus jämte.
Det lossnade en del.

Fick ett sms av min syster, då lossnade det lite till.

Tog på mig och gick ut till mina älskade pållar för att göra iordning för natten.
Då kom svallvågen, klev ut på trappen, gick ut på gårdsplanen då ser jag dom båda komma frammåt i hagen.
När dom ser mig så stannar dom upp och kärleksflödet öppnas.

Tårarna väller upp och ut och jag är tvungen att vika mig dubbel.
Reser mig igen, dom står kvar och ser på mig.

Då börjar jag på riktigt hålla kanalen öppen för att det ska rensas så mjukt och fint som möjligt.
Tårarna rinner mjukt och lugnt ner för mina kinder.

Jag samlar mig och går in för att mocka boxarna.
För varje grep jag öser ut så kommer en ny svallvåg.

Tårarna och känslorna ökar i intensitet och flera gånger måst jag vika mig dubbel igen.

Drabbas av lite hosta som ofta kan komma då det ska frigöras mkt starka känslor, jag hostar på och känner att jag nästan kväljs, då lugnar det sig för att komma tillbaka om en stund igen.

Denna kväll så krävs det två kärror för att få rent i boxarna, det talar för att det är ett stort jobb som genomförts för det brukar alltid räcka med en halv till en kärra.

Japp, allt i mitt liv styrs av en inre symbolik.

Hästarna hjälper till med att få loss lite extra då dom lägger an med ett par riktiga rökarrundor i hagen medans jag mockar, det bockas och sparkas bakut som om dom skapade ett pärlband för att sedan stanna i favvohörnet och frusta ut det sista.

Kärleken är enorm.

En och en tar jag sedan in dom och borstar över dom, kliar lite extra i pälsen och kramar om dom för natten.

Går sedan in och nattar mig själv drömmer och sover en bra natt.

När jag sedan vaknar idag, tidigare än vanligt så känner jag att kraften har kommit igen.

Går upp och sätter på kaffet, går sedan ut till hästarna för att leda dom ut i världen på nytt.

Det är något alldeles extra som har hänt inatt.

Jag ser mina hästar fylla in i den skepnad som dom har haft hos mig så många liv innan men som jag i detta livet inte varit kapabel att plocka fram ännu.

Det är stora starka och mäktiga varelser som tornar upp sig framför mig idag.

Tårarana rinner medans jag skriver dessa ord.

Kärlek är urkraften till allt liv, det är genom kärleken vi blir till.

Vi föds i hundra procent kärlek, alltid.

Kärlek är den energi som alltid finns och alltid får oss att må bra inuti.

ALLTID.

Det som inte får oss att må bra det är helt enkelt inte kärlek, kärleken gör aldrig ont.

Om det är något som gör ont i samband med kärlek så är det det som kärleken förlöser inom oss som inte är kärlek.

Kärleken har helt enkelt öppnat upp hjärtat, och i hjärtat kan jag nästan lova att det hos alla finns sår.

Sår som har kommit till i olika faser av livet, genom svek av olika slag. Det största sveket har man oftast satt där själv. Det stora sveket som handlar om att man inte är värdig.

Ofta så sätter man kärleken i samband med en person, en annan person, en person utanför sig själv.

Man tänker att det är DEN personen som ger mig kärlek. Den tanken kunde inte vara mer fel än så.

Kärleken är någonting som finns inuti oss alla.

Men vi har för länge sedan glömt hur vi når denna kärlekskraft.

Vi har stängt inne den helt enkelt, av olika anledningar.

Sedan så möter vi människor, underbara människor som vi får en underbar känsla av. Då tror vi omedelbart att denna känslan kommer FRÅN denna människan.

Sanningen är den att känslan kommer från oss själva.

Denna människa som vi känner känslan i samvaro med har helt enkelt precis rätt egenskaper för att öppna vårat hjärta för stunden. Han/hon hjälper oss med att öppna hjärtat så att vi kan få känna kärleken, våran egna kärlek.

Detta är mina vänner inte annat än en enorm kärleksgåva.

En gåva som vi aldrig kan ta. Vi kan inte tvinga någon annan att öppna vårat hjärta. Detta måste ske av fri vilja. En vilja av att vilja GE. Ge det finaste vi kan ge någon.

Nämligen möjligheten att känna kärlek.

När detta sker så händer det ofta att vi blir rädda för denna känsla. Den är stark och vackrare än vi hade kunnat föreställa oss. Sättet som vi löser detta på kan vara antingen genom att backa undan från denna människa som hjälper oss att känna så eller att vi helt enkelt stänger vårat hjärta igen och kräver att denna människan ska stå kvar och ge och ge och ge. Detta kommer naturligtvis aldrig att ske för när man befinner sig i det läget blir man som ett monster som ALDRIG blir tillfredsställt.

Motparten kan ge och ge och ge men det kommer aldrig in i hjärtat för det har vi stängt av rädsla för den kraftiga känslan.

Vi måste helt enkelt tillåta oss att känna så mycket, att sluta upp med att känna rädsla inför starka känslor. Känslor är en vacker gåva som det är meningen att vi ska uppleva.

Alla känslor.

Det finns något vackert och njutbart kopplat till alla känslor.

Naturligtvis så är det som är kopplat till kärleken det som är allra finast, både den kärlek som man känner i glädje liksom den man känner i sorg.

Den kärleken som man känner i total samvaro med en annan varelse i livet är otroligt vacker, den lever mjukt och vackert och tillåtande, totalt tillåtande.

Men även den kärleken som man känner i sorgen av förlusten av en älskad varelse är vacker. Tårarna som man fäller i saknad och sorg över en förlorad vän är kärlekstårar. Vackra kärlekstårar som släpper den förlorade vännen fri, fri att leva förutan kropp, fri att leva nära hela tiden. Det enda som händer när man förlorar en kär vän här på jorden är att den kärleken man kan se och ta på förvandlas till en kärlek som man bara kan känna.

Men för att kunna släppa lös sådan stark kärlek krävs att man låter hjärtat vara öppet. Öppet så att kärleken kan komma och gå i fritt flöde. Villkorslöst och totalt fritt från krav. När kärleken FÅR vara nära på detta sätt så visar det sig att den ALLTID kommer att vara det.

Närvarande i hjärtat.

Även om man är öppen i hjärtat så kan detta sättet att släppa kärlek fritt vara mödosamt när en nära och kär vän passerar genom ljusets tunnel. Kärleken blir så stark, otroligt stark. Så stark att det kan upplevas smärtsamt. Men det som är smärtsamt är inte det att kärleken får finnas där, utan det är det faktum att sorgen och kärleken blir så stark att man vill hålla den kvar. Man vill hålla den kvar inuti hjärtat och när man försöker stänga inne den i hjärtat så bankar den å det vildaste inuti hjärtat för att få komma ut igen.

Det första och största som en sådan här kärlek gör är att rena från smärta.

Huvudsyftet med att nära och kära passerar ljusets tunnel och lämnar oss kvar här utan dom är för att visa oss att det aldrig tar slut.

Livet tar aldrig slut.

Kärleken finns alltid kvar och allt kommer tillbaka i ett aldrig slutande kretslopp.

Ni har säkert sett livets symbol.

Början blir slutet som blir början igen och igen och igen.

Kärleken och livet är evigt.

Jag vill här i slutet av detta inlägg passa på att tacka alla Er. Alla ni som berört mig på olika sätt. Ni som fått mig att känna ilska, irritation, glädje, sorg, hopplöshet och framförallt Kärlek i sin renaste form.

Tack från botten av mitt hjärta.

Jenny.

Vilket liv man lever egentligen. Man undrar ibland vad det är som håller på.... Som idag morses. Vaknar upp efter en natt full av åska och REGN i massor. Åååh underbart tänkte jag, äntligen är luften lite klarare. Så tittar jag ut genom fönstret....  VAAAAAAAAA, NEEEEEEEEJ suck inte nu IGEN. Halva gårdsplanen, framfartsvägen och säkert en fjärdedel av hästhagen är Översvämmad..... Suck ååååh vad trött jag blir. Förbannad blir jag på ett litet kick då detta är ett återkommande problem som jag med varmt hjärta lugnt och sansat tänkt för mig själv att "klart att min hyresvärd ser vad som behöver göras (fixa dräneringen) och gör det..." och det har ju hänt... NOT. Så nu blir Jenny arg på riktigt. Men först ska pållarna såklart ut.

Aaaah kom på nu att jag får lägga in ett litet memo... mellan inläggen Magisk dag och Väckarklockan så skedde en flytt av mig och mina medvandrare till ett nytt litet ställe där jag och mina pållar får vårat egna stall.

Ok, back to buissness. På med gummistövlarna, var glad åt att iaf stallet är torrlagt.... På med knott och flugtäcken och hopp i kanoten med pållarna..... väldresserade pållar jag har som villigt hoppar i kanoten som jag paddlar ut som en gondoljär genom grindhålet..... Nja kanske inte riktigt så men det hade gått att padla kanot, det lovar jag. Efter lite lek å plask och misstänksamt frustande så är båda pållarna ute i hagen. Jag vadar ut till brevlådan min för att kolla om det händer något o dräneringsbrunnarna som finns där, ja det gör det men sisådär lagom mycket. Då kommer min hyresvärd förbi, hehe nu jädrar tänkte jag för mig själv... han vevar ner rutan i bilen och frågar lite halvlustigt/halvbesvärat om jag pinkat på mig.... JA eller hur, klart jag har en blåsa som rymmer 30000 kubik och när jag för den delen blir nödig så sätter jag ju mig på min FRAMFARTSVÄG såklart. Allt detta tänker jag för mig själv medans jag lugnt och sansat säger till min hyresvärd, Nej det har jag inte, men det är nog dags att det görs något med dräneringen nu, HELA VÄGEN till bäcken. För så här kan det inte vara. Nä det är sant svarar han, vi får se vad vi kan göra, och så åker han vidare. Detta vi får se vad vi kan göra är nog det vanligaste som ramlar ut ur truten på han och efter det så händer det vanligtvis inte så mkt. Men nu ska det bli andra bullar. Annars så kommer jag bombardera han med vattenballonger så fort jag ser han och dra av ballongerna på hyran.... Skämt å sido, jag ser det nu med lite humor när jag sitter här och skriver men jag vet att när jag kommer hem så kommer det att komma över mig som en svallvåg igen. Det är kraftiga känslor som jag ska lära mig att hantera och detta är ett ypperligt sätt att göra det på, däremot inte sagt att jag kommer att låta det vara så som det är just nu.


Mitt i allt så söker jag oavbrutet efter något i mitt sinne som kan hjälpa mig att släppa denna ilska.

Tanken snuddar vid den person som jag skrev om igår och jag känner att jag inombords skiner upp som en sol, solen börjar lysa ut genom ögonen oxå :D Härligt.

Nä, Inte rädd längre.....  inte rädd Alls :)




Happy!

Dessa föbenade, kärleksfulla utrensningar.

Man fattar inte riktigt när det ska ta slut. Man hoppas på att man ska vara nära den punkt då man kan börja leva. Leva ett någorlunda normalt liv. Längtar så.  Är liksom lite svårt att hålla ångan uppe då det formligen väller upp massa känslor av stark karaktär.

För ungefär en vecka sedan så var jag med om en upplevlese som skakade mig kraftigt.

Jag stod inför ett prov, detta provet skulle visa sig vara kanske helt annat än vad jag hade förväntat mig i den stunden. Man kan säga att det egentliga provet inte var det som jag visste jag skulle göra, utan provet visade sig vara att möta en person som jag vid första, andra, tredje, fjärde osv ögonblicket var rädd för.

Ja ni läste rätt RÄDD.

Så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara av det provet som jag faktiskt i samvaro med denna person skulle uträtta.

Nu var goda råd dyra....

Instruktionerna kom på löpande band och jag kunde inte relatera till dom om jag var rädd, vad skulle jag göra.

Jag hörde en inre röst sade till mig, Kopiera själsdata...... Ja..... mkt riktigt så gjorde jag det. Jag kopierade för mitt inre under tiden osm instruktionerna kom och jag lyckades. Det jag var rädd för försvann, puh.

Provet jag skulle avlägga gick som en dans.

Jag har nu efteråt funderat mkt på vad det var som hände. Var det ett test för att jag skulle lära mig att hantera rädsla på ett nytt sätt? Eller vad..... Vad var det jag var rädd för??

Jag kunde inte med det måttet av rädsla som jag kände hantera det på något annat sätt, rädslan var för stor för att jag skulle kunna hålla den utanför mig själv, eller innanför mig själv okapslad. Jag var helt enkelt tvungen att kapsla in den på detta sätt. I form av total själskopiering.

Väl hemma igen, hemma i mitt liv så händer det saker med mig som inte hänt förut på detta sätt. Det poppar upp känslor av ilska. Helt galet stark ilska som jag med viss möda klarar av att hantera. Stora sjok kommer fram och upp i dagsljuset. Ilska är ju en kompakt form av rädsla och med det måttet rädsla som jag kände så förstår jag att det är mkt ilska som vill ut.

Jag har fått instruktioner av goda vänner om att jag ska försöka hålla mig kvar, centrerad i mig själv i större utsträckning än vad jag hittills klarat av. Jag lyssnar på deras råd och gör så gott jag kan. Detta är ett av sätten jag använder för att få ut det som ska ut ur mig utan att tappa mitt fotfäste. Bättre att skriva så att fingrarna blöder än att drabbas av okontrollerbar ilska och rädsla.

Genom att skriva så här så kommer också tankarna mina ut i dagsljuset och genom det så kan andra tankar få plats som kan hjälpa till att få en lösning på vad det var som hände.

Ju mer jag skrivit här nu detso mer kommer det till mig vad det var jag såg i denna person och vad det var jag var rädd för.

Urkraften.

Denna person representerade urkraften för mig, en urkraft så dov att den riktigt mullrar. Långsamma dova muller, som skälver loss djupa rädslor och skräck ur kropp och själ.

Sitter och känner lite på dessa orden, och ja, det är sanningen om vad som hände.

Fylls av en djup Tacksamhet, allt sker i precis rätt tid, gyllene möten som liksom blixtrar till som en ,divine spark of presence.
 





Tack!