andromedan

Så, nu sitter jag här igen.

En tid har passerat och en stor mängd funderingar har väckts sedan sist.
Nu i helt annan tappning, fast kanske samma ändå.

Denna gången skulle jag gärna vilja ha era synpunkter på vad jag skriver.

Livet börjar, man föds, rultar runt, försöker begripa omvärlden.

Efter några år så kastas man in i skolvärlden, i mitt fall med stor fasa.

Man hamnar i nya omgivningar, människor-lärare som pratar ett språk man inte fattar. Kompisar som är annorlunda. Kompisar som är snälla och kompisar som är elaka. En tid går detta bra, i lågstadiet, men senare så förändras allt.

Jag hittar inga tillförlitliga vänner. Någonstans så har man fått lära sig att man ska lita på vad som sägs men inom mig så vet jag att det som sägs oftast är jättefel. Jag har stora problem med att lita på ordet då jag känner att det är så fel.

Detta medför kompikationer för mig. Jag känner mig som en invandrare i mitt egna land. Jag förstår inte vad som sägs, det är ju så fel. Varför säger dom att dom tycker att jag är dålig, ful och tjock hela tiden??? Om dom tycker det så är det väl en sak men varför lägger dom sådan energi på att säga det hela hela hela tiden??? Detta säger mig att dom faktiskt inte står för det dom säger, iochmed att dom hela tiden behöver upprepa det.

I vilket fall som helst så tycker jag att det är konstigt, vill inte umgås med dom. Vill vara för mig själv. Då vet jag ju att det som sägs är sant. Men i skolan så får jag inte det. Jag får höra hela tiden att är man ensam så är man ledsen och utanför och mobbad och det har jag ju förstått att vara utanför och mobbad DET är ju inte bra så jag får väl försöka anpassa mig då så jag inte blir mobbad, trots allt så säger ju mina klasskamrater att dom älskar mig, dock med ord som du är ful, fet och dum, men jag vet ju vad dom egentligen säger......

Man blir sist vald i laguppsällningar av olika slag, visst är det tråkigt att bli sist vald hela tiden men jag vet ju att dom som blir valda före mig har så mkt sämre självförtroende, även om mitt inte är det bästa så har jag inte så långt in till min kärna som dom flesta andra. Jag kommer överens med mig själv om att det är ganska OK att bli vald sist, att hela tiden vara den "dåliga" då har jag ju inga orimligt höga förväntningar på mig och om jag gör något bra så är ju det bara en typ av bonus för ingen hade ju räknat med det. Häpp!

Åren går och skolan förblir sig lik, dock så övergår dom annorlunda kärleksformuleringarna att bli en tyst överenskommelse om att jag numera ÄR dum och oduglig på olika vis.

Det börjar bli en verklighet. Jag anammar det som sägs till mig i det tysta. Jag tappar stinget, anstränger mig inte för att göra det bästa jag kan för det spelar ju ingen roll. Alla har ju dömt mig på förhand ändå. Jag skiter i det trots att jag innerst inne inte vill. Jag kommer drällande försent utan böcker, faller in bakom andra för att inte få så mkt uppmärksamhet och det leder till att jag får öknamnet "svansen" nämen sedär, jag fick visst fokus ändå fastän jag inte ville. Ville inte alls, ville inte synas, få fokus-ville bara få vara jag, som jag är, tyst med en rik inre dialog.

Det blir dags för gymnasiet.

Fortfarande har jag stora problem med att få fokus på mig så jag tänker att jag inte klarar av att söka till någon annan ort än den jag bor på, det skulle ju innebära fokus från ännu flera nya människor.... nä det vill jag ju faktiskt inte så jag väljer en linje som jag kommer in på utan att egentligen vilja gå den. Men vågar inget annat.

Tillvaron i skolan blir gråare och gråare, så grå och suddig så jag börjar få brytningsfel. Jag får skaffa glasögon.

Vad människor runt mig säger och signalerar nu är ett enda blurr. Dom säger att jag är bra men ger mig dåliga betyg, dom säger att jag är snäll men vill inte vara med mig, fattar nada.

Efter skolan så hamnar jag på industrier av olika slag och jag finner att jag faktiskt är duktig, duktig på att lära mig att montera ihop saker. Det går snabbt och det är roligt. Roligt att dessutom känna att man är snabbare som tjej än vad många killar är. Brinner av iver att lära mig mer.

Vad som sägs och signaleras runt mig nu är på något vis fortfarande knepigt att förstå. Killar verkar gilla mig, men inte så mkt så att dom vågar stå för det. Kan det vara så att dom gillar mig för att jag är annorlunda än dom flesta andra tjejjer?? Att jag är ivrig och vill lära mig mer. Flink och stark. Att jag heller inte hymlar med vem jag är. Jag är nu längre inte så rädd för att få fokus på mig, jag har ju redan varit på botten, dålig ful och knäpp. Men nu vet jag ju att jag iaf är bra på att montera. Det kan ingen ta ifrån mig. Så jag har på ett vis vunnit tillbaka lite, dom sa i skolan att jag var dålig... då skulle dom se mig nu när jag jobbar snabbare än dom som jobbat här i många år. Jag bygger mig ett nytt självförtroende med hjälp av detta. När jag sedan får sparken på grund av arbetsbrist så rasar världen för mig. Ska jag inte få vara den bra Jenny längre?? Jag upplever det som att jag slits från min familj som är i form av jobbarkompisar och en del av dom killar som faktiskt visat att jag är ok, iaf på ytan.

Jag börjar nu förstå att det verkligen är så att det som sägs gäller, men vägrar anamma det.
Jag vägrar att lyssna på folks osanningar.

Livet ändrar inriktning och jag kommer äntligen i kontakt med hästar.

Dessa fantastiska djur. Brutalt ärliga härliga varelser.

Jag får ett jobb på ett Stuteri, åh underbara tid.

Jag medverkar i mirakel efter mirakel, hästar som har misstro till allt vad människor heter kommer till mig. Vi har en förståelse för varandra. Jag ger dom vad dom behöver i form av vård, tillit och kärlek och dom ger detsamma tillbaka till mig.

Dom vårdar mig så som ingen människa kunnat göra, dom ger mig den tillit som ingen tidigare kunnat ge mig och dom ger mig kärlek, underbar villkorslös tröstande varm kärlek.

Detta väcker avund. Såklart.

Chefen jag har blir stött, det märker jag. Han säger inget men för var dag som går så får jag göra mer och mer gårdsarbete och vara mindre och mindre med hästarna.

Han plågar mig med ett antal avlivningar. Bara för att han kan, men den första hästen visar mig att det finns världar bortom denna. Jag finner en typ av tröst i det och än idag finns hon med mig.

Fortfarande så lyssnar jag mera på vad som sänds än vad som sägs.

 Vi gör nu ett hopp fram till den punkt där jag är idag.

För ett kort tag sedan så kunde jag fullt ut anamma det faktum att det är ordet som är lag.
Härligt tänkte jag, äntligen så kan jag komma att förstå människor runt omkring lite lättare.

Men POFF,

så händer det något, jag börjar se att människor som hela tiden levat efter ordets lag har börjat ljuga. 
 
Dom ljuger.

Ljuger så dom tror sig själva.

Dom säger att dom vill hjälpa till, vill vara vänner, vill ja vad du än kan tänka dig för att i nästa sekund POFF försvinna som om dom lösts upp.

HAHA så jag får helt enkelt börja känna igen.

Så nu helt plötsligt så får jag leva upp till några gamla klyschor.

Man är sig själv närmast och Sköt dig själv och skit i andra.

Det som jag känner talar mest till mig är det senaste.

Så helt enkelt, gör vad f'*** ni vill.

Jag skiter i det ;)

http://www.youtube.com/watch?v=vx2u5uUu3DE&ob=av2e