Kärlek!
Kärlek är urkraften till allt liv, det är genom kärleken vi blir till.
Vi föds i hundra procent kärlek, alltid.
Kärlek är den energi som alltid finns och alltid får oss att må bra inuti.
ALLTID.
Det som inte får oss att må bra det är helt enkelt inte kärlek, kärleken gör aldrig ont.
Om det är något som gör ont i samband med kärlek så är det det som kärleken förlöser inom oss som inte är kärlek.
Kärleken har helt enkelt öppnat upp hjärtat, och i hjärtat kan jag nästan lova att det hos alla finns sår.
Sår som har kommit till i olika faser av livet, genom svek av olika slag. Det största sveket har man oftast satt där själv. Det stora sveket som handlar om att man inte är värdig.
Ofta så sätter man kärleken i samband med en person, en annan person, en person utanför sig själv.
Man tänker att det är DEN personen som ger mig kärlek. Den tanken kunde inte vara mer fel än så.
Kärleken är någonting som finns inuti oss alla.
Men vi har för länge sedan glömt hur vi når denna kärlekskraft.
Vi har stängt inne den helt enkelt, av olika anledningar.
Sedan så möter vi människor, underbara människor som vi får en underbar känsla av. Då tror vi omedelbart att denna känslan kommer FRÅN denna människan.
Sanningen är den att känslan kommer från oss själva.
Denna människa som vi känner känslan i samvaro med har helt enkelt precis rätt egenskaper för att öppna vårat hjärta för stunden. Han/hon hjälper oss med att öppna hjärtat så att vi kan få känna kärleken, våran egna kärlek.
Detta är mina vänner inte annat än en enorm kärleksgåva.
En gåva som vi aldrig kan ta. Vi kan inte tvinga någon annan att öppna vårat hjärta. Detta måste ske av fri vilja. En vilja av att vilja GE. Ge det finaste vi kan ge någon.
Nämligen möjligheten att känna kärlek.
När detta sker så händer det ofta att vi blir rädda för denna känsla. Den är stark och vackrare än vi hade kunnat föreställa oss. Sättet som vi löser detta på kan vara antingen genom att backa undan från denna människa som hjälper oss att känna så eller att vi helt enkelt stänger vårat hjärta igen och kräver att denna människan ska stå kvar och ge och ge och ge. Detta kommer naturligtvis aldrig att ske för när man befinner sig i det läget blir man som ett monster som ALDRIG blir tillfredsställt.
Motparten kan ge och ge och ge men det kommer aldrig in i hjärtat för det har vi stängt av rädsla för den kraftiga känslan.
Vi måste helt enkelt tillåta oss att känna så mycket, att sluta upp med att känna rädsla inför starka känslor. Känslor är en vacker gåva som det är meningen att vi ska uppleva.
Alla känslor.
Det finns något vackert och njutbart kopplat till alla känslor.
Naturligtvis så är det som är kopplat till kärleken det som är allra finast, både den kärlek som man känner i glädje liksom den man känner i sorg.
Den kärleken som man känner i total samvaro med en annan varelse i livet är otroligt vacker, den lever mjukt och vackert och tillåtande, totalt tillåtande.
Men även den kärleken som man känner i sorgen av förlusten av en älskad varelse är vacker. Tårarna som man fäller i saknad och sorg över en förlorad vän är kärlekstårar. Vackra kärlekstårar som släpper den förlorade vännen fri, fri att leva förutan kropp, fri att leva nära hela tiden. Det enda som händer när man förlorar en kär vän här på jorden är att den kärleken man kan se och ta på förvandlas till en kärlek som man bara kan känna.
Men för att kunna släppa lös sådan stark kärlek krävs att man låter hjärtat vara öppet. Öppet så att kärleken kan komma och gå i fritt flöde. Villkorslöst och totalt fritt från krav. När kärleken FÅR vara nära på detta sätt så visar det sig att den ALLTID kommer att vara det.
Närvarande i hjärtat.
Även om man är öppen i hjärtat så kan detta sättet att släppa kärlek fritt vara mödosamt när en nära och kär vän passerar genom ljusets tunnel. Kärleken blir så stark, otroligt stark. Så stark att det kan upplevas smärtsamt. Men det som är smärtsamt är inte det att kärleken får finnas där, utan det är det faktum att sorgen och kärleken blir så stark att man vill hålla den kvar. Man vill hålla den kvar inuti hjärtat och när man försöker stänga inne den i hjärtat så bankar den å det vildaste inuti hjärtat för att få komma ut igen.
Det första och största som en sådan här kärlek gör är att rena från smärta.
Huvudsyftet med att nära och kära passerar ljusets tunnel och lämnar oss kvar här utan dom är för att visa oss att det aldrig tar slut.
Livet tar aldrig slut.
Kärleken finns alltid kvar och allt kommer tillbaka i ett aldrig slutande kretslopp.
Ni har säkert sett livets symbol.
Början blir slutet som blir början igen och igen och igen.
Kärleken och livet är evigt.
Jag vill här i slutet av detta inlägg passa på att tacka alla Er. Alla ni som berört mig på olika sätt. Ni som fått mig att känna ilska, irritation, glädje, sorg, hopplöshet och framförallt Kärlek i sin renaste form.
Tack från botten av mitt hjärta.
Jenny.
