andromedan

Dessa föbenade, kärleksfulla utrensningar.

Man fattar inte riktigt när det ska ta slut. Man hoppas på att man ska vara nära den punkt då man kan börja leva. Leva ett någorlunda normalt liv. Längtar så.  Är liksom lite svårt att hålla ångan uppe då det formligen väller upp massa känslor av stark karaktär.

För ungefär en vecka sedan så var jag med om en upplevlese som skakade mig kraftigt.

Jag stod inför ett prov, detta provet skulle visa sig vara kanske helt annat än vad jag hade förväntat mig i den stunden. Man kan säga att det egentliga provet inte var det som jag visste jag skulle göra, utan provet visade sig vara att möta en person som jag vid första, andra, tredje, fjärde osv ögonblicket var rädd för.

Ja ni läste rätt RÄDD.

Så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara av det provet som jag faktiskt i samvaro med denna person skulle uträtta.

Nu var goda råd dyra....

Instruktionerna kom på löpande band och jag kunde inte relatera till dom om jag var rädd, vad skulle jag göra.

Jag hörde en inre röst sade till mig, Kopiera själsdata...... Ja..... mkt riktigt så gjorde jag det. Jag kopierade för mitt inre under tiden osm instruktionerna kom och jag lyckades. Det jag var rädd för försvann, puh.

Provet jag skulle avlägga gick som en dans.

Jag har nu efteråt funderat mkt på vad det var som hände. Var det ett test för att jag skulle lära mig att hantera rädsla på ett nytt sätt? Eller vad..... Vad var det jag var rädd för??

Jag kunde inte med det måttet av rädsla som jag kände hantera det på något annat sätt, rädslan var för stor för att jag skulle kunna hålla den utanför mig själv, eller innanför mig själv okapslad. Jag var helt enkelt tvungen att kapsla in den på detta sätt. I form av total själskopiering.

Väl hemma igen, hemma i mitt liv så händer det saker med mig som inte hänt förut på detta sätt. Det poppar upp känslor av ilska. Helt galet stark ilska som jag med viss möda klarar av att hantera. Stora sjok kommer fram och upp i dagsljuset. Ilska är ju en kompakt form av rädsla och med det måttet rädsla som jag kände så förstår jag att det är mkt ilska som vill ut.

Jag har fått instruktioner av goda vänner om att jag ska försöka hålla mig kvar, centrerad i mig själv i större utsträckning än vad jag hittills klarat av. Jag lyssnar på deras råd och gör så gott jag kan. Detta är ett av sätten jag använder för att få ut det som ska ut ur mig utan att tappa mitt fotfäste. Bättre att skriva så att fingrarna blöder än att drabbas av okontrollerbar ilska och rädsla.

Genom att skriva så här så kommer också tankarna mina ut i dagsljuset och genom det så kan andra tankar få plats som kan hjälpa till att få en lösning på vad det var som hände.

Ju mer jag skrivit här nu detso mer kommer det till mig vad det var jag såg i denna person och vad det var jag var rädd för.

Urkraften.

Denna person representerade urkraften för mig, en urkraft så dov att den riktigt mullrar. Långsamma dova muller, som skälver loss djupa rädslor och skräck ur kropp och själ.

Sitter och känner lite på dessa orden, och ja, det är sanningen om vad som hände.

Fylls av en djup Tacksamhet, allt sker i precis rätt tid, gyllene möten som liksom blixtrar till som en ,divine spark of presence.
 





Tack!