andromedan

Dagar.

 Den ena är inte den andra lik.
Var  på en liten sammankomst igår hos en kusin till mig.
Hon flyttade samman med hennes kille för ett år sedan och vi (familjen) har inte varit och hälsat på förrän nu.
Var sak har ju sin tid och allt sker när tiden är rätt, det var den igår.
Jättetrevligt var det.

Såg hur en sida av mig fick läkas av deras kärlek.
När jag kom hem på kvällen så skavde det fullkomligen inuti mig.

Vad jag än gjorde så kunde jag inte få löst detta skav.

Lyssnade lite på denna tjej:

http://www.living-water-productions.com

Hon brukar hjälpa mig att få till en bra känsla.
Men denna gång så började det bara bubbla ännu mera.

Ok, så dags alltså.

Frigörande.

Jag lyssnade så mkt jag kunde tills jag blev så uppjagad inuti så jag inte kunde göra något annat än att gå ut och springa.

Jag omvartannat gick och sprang, jag föll tillbaka till den springstil jag haft från början, springa med tån i först.

Den springstil som man har hört av otaliga att så kan man inte springa för det är inte bra av olika anledningar.
Men nu så har det börjat florera en ny typ av spring-era, barfotalöpning.

Så nu sket jag i det gamla sättet att springa på då det aldrig funkat bra för mig, och börja springa på mitt sätt igen.

Jag tänkte ta det lugnt, då det var ett tag sedan jag sprang, inte ens fysiska utrensningar behöver ju tvingas ut med våld.

Bara röra sig lite med gott flöde så som kroppen vill.

Det kändes bra.

Kom hem igen, tog en dusch med ett par tända ljus jämte.
Det lossnade en del.

Fick ett sms av min syster, då lossnade det lite till.

Tog på mig och gick ut till mina älskade pållar för att göra iordning för natten.
Då kom svallvågen, klev ut på trappen, gick ut på gårdsplanen då ser jag dom båda komma frammåt i hagen.
När dom ser mig så stannar dom upp och kärleksflödet öppnas.

Tårarna väller upp och ut och jag är tvungen att vika mig dubbel.
Reser mig igen, dom står kvar och ser på mig.

Då börjar jag på riktigt hålla kanalen öppen för att det ska rensas så mjukt och fint som möjligt.
Tårarna rinner mjukt och lugnt ner för mina kinder.

Jag samlar mig och går in för att mocka boxarna.
För varje grep jag öser ut så kommer en ny svallvåg.

Tårarna och känslorna ökar i intensitet och flera gånger måst jag vika mig dubbel igen.

Drabbas av lite hosta som ofta kan komma då det ska frigöras mkt starka känslor, jag hostar på och känner att jag nästan kväljs, då lugnar det sig för att komma tillbaka om en stund igen.

Denna kväll så krävs det två kärror för att få rent i boxarna, det talar för att det är ett stort jobb som genomförts för det brukar alltid räcka med en halv till en kärra.

Japp, allt i mitt liv styrs av en inre symbolik.

Hästarna hjälper till med att få loss lite extra då dom lägger an med ett par riktiga rökarrundor i hagen medans jag mockar, det bockas och sparkas bakut som om dom skapade ett pärlband för att sedan stanna i favvohörnet och frusta ut det sista.

Kärleken är enorm.

En och en tar jag sedan in dom och borstar över dom, kliar lite extra i pälsen och kramar om dom för natten.

Går sedan in och nattar mig själv drömmer och sover en bra natt.

När jag sedan vaknar idag, tidigare än vanligt så känner jag att kraften har kommit igen.

Går upp och sätter på kaffet, går sedan ut till hästarna för att leda dom ut i världen på nytt.

Det är något alldeles extra som har hänt inatt.

Jag ser mina hästar fylla in i den skepnad som dom har haft hos mig så många liv innan men som jag i detta livet inte varit kapabel att plocka fram ännu.

Det är stora starka och mäktiga varelser som tornar upp sig framför mig idag.

Tårarana rinner medans jag skriver dessa ord.

Kärlek är urkraften till allt liv, det är genom kärleken vi blir till.

Vi föds i hundra procent kärlek, alltid.

Kärlek är den energi som alltid finns och alltid får oss att må bra inuti.

ALLTID.

Det som inte får oss att må bra det är helt enkelt inte kärlek, kärleken gör aldrig ont.

Om det är något som gör ont i samband med kärlek så är det det som kärleken förlöser inom oss som inte är kärlek.

Kärleken har helt enkelt öppnat upp hjärtat, och i hjärtat kan jag nästan lova att det hos alla finns sår.

Sår som har kommit till i olika faser av livet, genom svek av olika slag. Det största sveket har man oftast satt där själv. Det stora sveket som handlar om att man inte är värdig.

Ofta så sätter man kärleken i samband med en person, en annan person, en person utanför sig själv.

Man tänker att det är DEN personen som ger mig kärlek. Den tanken kunde inte vara mer fel än så.

Kärleken är någonting som finns inuti oss alla.

Men vi har för länge sedan glömt hur vi når denna kärlekskraft.

Vi har stängt inne den helt enkelt, av olika anledningar.

Sedan så möter vi människor, underbara människor som vi får en underbar känsla av. Då tror vi omedelbart att denna känslan kommer FRÅN denna människan.

Sanningen är den att känslan kommer från oss själva.

Denna människa som vi känner känslan i samvaro med har helt enkelt precis rätt egenskaper för att öppna vårat hjärta för stunden. Han/hon hjälper oss med att öppna hjärtat så att vi kan få känna kärleken, våran egna kärlek.

Detta är mina vänner inte annat än en enorm kärleksgåva.

En gåva som vi aldrig kan ta. Vi kan inte tvinga någon annan att öppna vårat hjärta. Detta måste ske av fri vilja. En vilja av att vilja GE. Ge det finaste vi kan ge någon.

Nämligen möjligheten att känna kärlek.

När detta sker så händer det ofta att vi blir rädda för denna känsla. Den är stark och vackrare än vi hade kunnat föreställa oss. Sättet som vi löser detta på kan vara antingen genom att backa undan från denna människa som hjälper oss att känna så eller att vi helt enkelt stänger vårat hjärta igen och kräver att denna människan ska stå kvar och ge och ge och ge. Detta kommer naturligtvis aldrig att ske för när man befinner sig i det läget blir man som ett monster som ALDRIG blir tillfredsställt.

Motparten kan ge och ge och ge men det kommer aldrig in i hjärtat för det har vi stängt av rädsla för den kraftiga känslan.

Vi måste helt enkelt tillåta oss att känna så mycket, att sluta upp med att känna rädsla inför starka känslor. Känslor är en vacker gåva som det är meningen att vi ska uppleva.

Alla känslor.

Det finns något vackert och njutbart kopplat till alla känslor.

Naturligtvis så är det som är kopplat till kärleken det som är allra finast, både den kärlek som man känner i glädje liksom den man känner i sorg.

Den kärleken som man känner i total samvaro med en annan varelse i livet är otroligt vacker, den lever mjukt och vackert och tillåtande, totalt tillåtande.

Men även den kärleken som man känner i sorgen av förlusten av en älskad varelse är vacker. Tårarna som man fäller i saknad och sorg över en förlorad vän är kärlekstårar. Vackra kärlekstårar som släpper den förlorade vännen fri, fri att leva förutan kropp, fri att leva nära hela tiden. Det enda som händer när man förlorar en kär vän här på jorden är att den kärleken man kan se och ta på förvandlas till en kärlek som man bara kan känna.

Men för att kunna släppa lös sådan stark kärlek krävs att man låter hjärtat vara öppet. Öppet så att kärleken kan komma och gå i fritt flöde. Villkorslöst och totalt fritt från krav. När kärleken FÅR vara nära på detta sätt så visar det sig att den ALLTID kommer att vara det.

Närvarande i hjärtat.

Även om man är öppen i hjärtat så kan detta sättet att släppa kärlek fritt vara mödosamt när en nära och kär vän passerar genom ljusets tunnel. Kärleken blir så stark, otroligt stark. Så stark att det kan upplevas smärtsamt. Men det som är smärtsamt är inte det att kärleken får finnas där, utan det är det faktum att sorgen och kärleken blir så stark att man vill hålla den kvar. Man vill hålla den kvar inuti hjärtat och när man försöker stänga inne den i hjärtat så bankar den å det vildaste inuti hjärtat för att få komma ut igen.

Det första och största som en sådan här kärlek gör är att rena från smärta.

Huvudsyftet med att nära och kära passerar ljusets tunnel och lämnar oss kvar här utan dom är för att visa oss att det aldrig tar slut.

Livet tar aldrig slut.

Kärleken finns alltid kvar och allt kommer tillbaka i ett aldrig slutande kretslopp.

Ni har säkert sett livets symbol.

Början blir slutet som blir början igen och igen och igen.

Kärleken och livet är evigt.

Jag vill här i slutet av detta inlägg passa på att tacka alla Er. Alla ni som berört mig på olika sätt. Ni som fått mig att känna ilska, irritation, glädje, sorg, hopplöshet och framförallt Kärlek i sin renaste form.

Tack från botten av mitt hjärta.

Jenny.

Vilket liv man lever egentligen. Man undrar ibland vad det är som håller på.... Som idag morses. Vaknar upp efter en natt full av åska och REGN i massor. Åååh underbart tänkte jag, äntligen är luften lite klarare. Så tittar jag ut genom fönstret....  VAAAAAAAAA, NEEEEEEEEJ suck inte nu IGEN. Halva gårdsplanen, framfartsvägen och säkert en fjärdedel av hästhagen är Översvämmad..... Suck ååååh vad trött jag blir. Förbannad blir jag på ett litet kick då detta är ett återkommande problem som jag med varmt hjärta lugnt och sansat tänkt för mig själv att "klart att min hyresvärd ser vad som behöver göras (fixa dräneringen) och gör det..." och det har ju hänt... NOT. Så nu blir Jenny arg på riktigt. Men först ska pållarna såklart ut.

Aaaah kom på nu att jag får lägga in ett litet memo... mellan inläggen Magisk dag och Väckarklockan så skedde en flytt av mig och mina medvandrare till ett nytt litet ställe där jag och mina pållar får vårat egna stall.

Ok, back to buissness. På med gummistövlarna, var glad åt att iaf stallet är torrlagt.... På med knott och flugtäcken och hopp i kanoten med pållarna..... väldresserade pållar jag har som villigt hoppar i kanoten som jag paddlar ut som en gondoljär genom grindhålet..... Nja kanske inte riktigt så men det hade gått att padla kanot, det lovar jag. Efter lite lek å plask och misstänksamt frustande så är båda pållarna ute i hagen. Jag vadar ut till brevlådan min för att kolla om det händer något o dräneringsbrunnarna som finns där, ja det gör det men sisådär lagom mycket. Då kommer min hyresvärd förbi, hehe nu jädrar tänkte jag för mig själv... han vevar ner rutan i bilen och frågar lite halvlustigt/halvbesvärat om jag pinkat på mig.... JA eller hur, klart jag har en blåsa som rymmer 30000 kubik och när jag för den delen blir nödig så sätter jag ju mig på min FRAMFARTSVÄG såklart. Allt detta tänker jag för mig själv medans jag lugnt och sansat säger till min hyresvärd, Nej det har jag inte, men det är nog dags att det görs något med dräneringen nu, HELA VÄGEN till bäcken. För så här kan det inte vara. Nä det är sant svarar han, vi får se vad vi kan göra, och så åker han vidare. Detta vi får se vad vi kan göra är nog det vanligaste som ramlar ut ur truten på han och efter det så händer det vanligtvis inte så mkt. Men nu ska det bli andra bullar. Annars så kommer jag bombardera han med vattenballonger så fort jag ser han och dra av ballongerna på hyran.... Skämt å sido, jag ser det nu med lite humor när jag sitter här och skriver men jag vet att när jag kommer hem så kommer det att komma över mig som en svallvåg igen. Det är kraftiga känslor som jag ska lära mig att hantera och detta är ett ypperligt sätt att göra det på, däremot inte sagt att jag kommer att låta det vara så som det är just nu.


Mitt i allt så söker jag oavbrutet efter något i mitt sinne som kan hjälpa mig att släppa denna ilska.

Tanken snuddar vid den person som jag skrev om igår och jag känner att jag inombords skiner upp som en sol, solen börjar lysa ut genom ögonen oxå :D Härligt.

Nä, Inte rädd längre.....  inte rädd Alls :)




Happy!

Dessa föbenade, kärleksfulla utrensningar.

Man fattar inte riktigt när det ska ta slut. Man hoppas på att man ska vara nära den punkt då man kan börja leva. Leva ett någorlunda normalt liv. Längtar så.  Är liksom lite svårt att hålla ångan uppe då det formligen väller upp massa känslor av stark karaktär.

För ungefär en vecka sedan så var jag med om en upplevlese som skakade mig kraftigt.

Jag stod inför ett prov, detta provet skulle visa sig vara kanske helt annat än vad jag hade förväntat mig i den stunden. Man kan säga att det egentliga provet inte var det som jag visste jag skulle göra, utan provet visade sig vara att möta en person som jag vid första, andra, tredje, fjärde osv ögonblicket var rädd för.

Ja ni läste rätt RÄDD.

Så rädd att jag inte visste hur jag skulle klara av det provet som jag faktiskt i samvaro med denna person skulle uträtta.

Nu var goda råd dyra....

Instruktionerna kom på löpande band och jag kunde inte relatera till dom om jag var rädd, vad skulle jag göra.

Jag hörde en inre röst sade till mig, Kopiera själsdata...... Ja..... mkt riktigt så gjorde jag det. Jag kopierade för mitt inre under tiden osm instruktionerna kom och jag lyckades. Det jag var rädd för försvann, puh.

Provet jag skulle avlägga gick som en dans.

Jag har nu efteråt funderat mkt på vad det var som hände. Var det ett test för att jag skulle lära mig att hantera rädsla på ett nytt sätt? Eller vad..... Vad var det jag var rädd för??

Jag kunde inte med det måttet av rädsla som jag kände hantera det på något annat sätt, rädslan var för stor för att jag skulle kunna hålla den utanför mig själv, eller innanför mig själv okapslad. Jag var helt enkelt tvungen att kapsla in den på detta sätt. I form av total själskopiering.

Väl hemma igen, hemma i mitt liv så händer det saker med mig som inte hänt förut på detta sätt. Det poppar upp känslor av ilska. Helt galet stark ilska som jag med viss möda klarar av att hantera. Stora sjok kommer fram och upp i dagsljuset. Ilska är ju en kompakt form av rädsla och med det måttet rädsla som jag kände så förstår jag att det är mkt ilska som vill ut.

Jag har fått instruktioner av goda vänner om att jag ska försöka hålla mig kvar, centrerad i mig själv i större utsträckning än vad jag hittills klarat av. Jag lyssnar på deras råd och gör så gott jag kan. Detta är ett av sätten jag använder för att få ut det som ska ut ur mig utan att tappa mitt fotfäste. Bättre att skriva så att fingrarna blöder än att drabbas av okontrollerbar ilska och rädsla.

Genom att skriva så här så kommer också tankarna mina ut i dagsljuset och genom det så kan andra tankar få plats som kan hjälpa till att få en lösning på vad det var som hände.

Ju mer jag skrivit här nu detso mer kommer det till mig vad det var jag såg i denna person och vad det var jag var rädd för.

Urkraften.

Denna person representerade urkraften för mig, en urkraft så dov att den riktigt mullrar. Långsamma dova muller, som skälver loss djupa rädslor och skräck ur kropp och själ.

Sitter och känner lite på dessa orden, och ja, det är sanningen om vad som hände.

Fylls av en djup Tacksamhet, allt sker i precis rätt tid, gyllene möten som liksom blixtrar till som en ,divine spark of presence.
 





Tack!