andromedan

Ett tag sedan sist nu. Men det finns förklaringar till det. En ny Identitet har tagit form. Eller håller på attta form. Har varit hos en coach, jätteduktig som har plockat fram olika bitar hos mig som jag ska jobba med bl.a målmedvetenheten och fokuseringen. Mental träning har kommit in i mitt liv på ett helt annat sätt nu och det ger resultat. Jag lovar. Sist jag var hos henne så fick jag en VÅLDSAM reaktion. Kroppen blev helt matt och jag sov konstant dagen efter. På kvällen samma dag som jag varit hos henne så gick jag ut för att skotta lite snö. Tårarna började rinna för mina kinder, eller rinna var milt sagt. Korta pauser mellan hulkningarna och det blev så kraftigt att jag höll på att kräkas. Kräkas upp allt skräp som lossnat. Det var en väldigt kärleksfull vistelse och så mycket kärlek var det ett tag sedan jag fick. Kärlek och omtanke. På natten så kunde jag inte somna såklart. Vände och vred mig och snurrade som en tok. Somnade inte förrän klockan var 04.00. Dagen efter så var jag totalt utslagen. Fick piska mig till dagens sysslor och muta mig med mat, mat och mera mat. Kroppen söööög till sig all energi som den kunde komma åt fort som tusan. Denna enorma effekt började spinna i huvudet på mig...... Vad var det som hade hänt egentligen? Att en del var den kärlek och enorma stöd som vi tillsammans byggde upp åt mig men det var liksom något mera. Så på kvällen så testade jag en skiva med mental träning som jag lånat. I en övning skulle jag frambringa en jättelycklig känsla som jag skulle koppla till uppvaknandet på morgonen. Jag vandrade tillbaka genom mitt liv och valde en episod som gav mig ett fullkomligt lyckorus. Jag såg denna scen spelas upp för mig gång på gång men sedan hände något, parallellt med denna scenen så såg jag en liknande scen. Från ett av mina tidigare liv. Då Pang sa det i huvudet på mig...... nu kopplade jag reaktionen av kräkningsreflex. En enorm våg av kärlek sköljde över mig då jag såg detta minne sedan tidigare liv spelas upp för mig. Det hade lossnat under behandlingen så mycket att detta minnet kom upp. Det finns självklart en anledning till att det kom upp men det tar jag inte upp här :) det stoppar jag i min alldeles egna innersta låda :D Detta minne hade kopplats till händelser som jag gick igenom den dagen och där har jag förklaringen till denna reaktion. Fasen vad det är häftigt att leva....

Love life <3

Satt en stund med en kopp kaffe bredvid mig. Bläddrade i ett nummer av tidningen Inspire.  I den fanns en avdelning som hette, Målsättning för att skapa ditt drömliv. Det fanns ett litet test man kunde göra där man skulle skriva in hur man villa vara i olika delar av livet och varför..... Jag satte mig att knåpa ner detta men han inte komma mer än till den andra frågan då allt stod klart för mig. Allt handlar ju om att vara JAG. Att vara jag i allt jag gör. Att stå stark i mig själv och låta andras influenser passera mig oberörd. Detta är det som jag för stunden jobbar med i flera olika delar av mitt liv så det var bara ytterligare en hint om att det verkligen var så. Det är ofta sådana hintar jag behöver för att verkligen förstå VAD det är jag ska göra och HUR. Då står allt helt klart för mig. Fokusera på MIG i allt. Centrera mitt sinne till det jag håller på med, att aldrig låta tankarna skena iväg utan att styra dom med precission. Målmedveten om vart dom ska läggas. WOW helt fantastiskt. Vara närvarande helt och hållet i det jag gör just NU. Fokusera fokusera fokusera. Ta dagen bit för bit. Nu gör jag detta och Nu gör jag detta. Bygga upp en form av rutin som fungerar för mig. Som handlar om att vara fokuserad på vad jag gör för stunden. Att lägga all min kraft i det som jag gör just NU. Målmedveten. Med målmedvetenhet kan man skapa precis allt man vill, men det är omöjligt om man tappar fokuseringen och målet.

Så tills vi ses igen........

Stay in fokus and your world will be what you wish for.



Blink, blink ;o)

Stod och strök lite handukar innan då tårarna helt plötsligt började rinna ner för mina kinder. En oro gnagde i min mage och det var lite jobbigt. Då jag håller på att plocka iordning i mitt hem så kan jag lätt tänka mig att det rör lite i mig också, då hemmet speglar ens inre. Det har varit en kaosartad tid som ni säkert har förstått av tidigare inlägg. Det började helt enkelt röra sig innuti. Jag har sedan lång tid tillbaka insett att när det stökar i mitt liv så stökar huset till sig och när det sedan ska återställas dvs att mitt inre kommit tillbaka till balans så är det dags för huset att komma i balans igen. När detta sker så pressas det sista i omställningen ut och det blir stora påfrestningar på mig och min kropp. Detta gör att jag bara kan plocka iordning i små etapper för jag orkar helt enkelt inte av att ställa allt tillrätta på en gång. I denna utrensning so har olika relationer fått andra platser i mitt liv. Jag öppnar upp jättelätt för nya relationer för att senare i många fall bli varse om att jag har öppnat upp föööör mycket för en del. Dessa finns fortfarande kvar i mitt liv men på en annan plats. Detta leder till att nya bekantskaper kommer in och visar upp sina talanger. Då jag själv är en kraftfull person så krävs det kraftfulla relationer. Vänner som står pall. För jag har upplevt att det är många som tycker det är obehagligt när jag trillar ihop och som blir rädda för det och i denna rädslan så väljer dom att vända mig ryggen. Dessa relationer som jag behöver ha är relationer som står stadigt i sitt egna och står med öppna armar om och när det behövs. Någon/några som står där när alla andra stuckit.  Precis så som jag alltid gjort för andra som många gånger inte uppskattat detta. Men nu verkar det som att det kommer relationer som står pall. TACK. En av dess relationer är relationen till mina föräldrar. Den har blivit starkare och varmare än den någon gång varit, jag är oerhört tacksam för det. Mamma och Pappa..... Jag älskar er. Tack för att ni finns.




Puss och Kram.

En låt av en man med underbar röst.

Niklas Hjulström.



Varsågoda.

Sitter här och funderar i vanlig ordning. Men denna gången så funderar jag på styrka. Vilken enorm styrka man besitter. Vet inte varför detta kom upp just nu. Tänker på allt man gått igenom i livet. Då främst dom sista åren. Jag tittade på foton på mig själv, ett som var taget för 2,5 år sedan jag såg så frisk och glad ut. Full av livsglöd. När jag tittar på kort på mig som är tagna nu, så ser jag trött ut. Sliten. Även om jag försöker se glad ut så ser man sorgen i mina ögon. Jag ser den själv. Min själ är trött. Jag vet inte vad mera jag kan göra. Kroppen behöver vård. Tas om hand. Jag bor själv med mina djur, det är jag som ser till att allt sköts. Det är väl helt ok men när det sedan kommer en enorm andlig utveckling på det så blir det otroligt mycket. Besök som väcker mig på natten, vänner och bekanta som kommer och går och en del av dom har liten förståelse eller ingen alls över det liv jag lever. Jag förstår att det kan vara helt obegripligt för folk att leva som jag gör och vara som jag är, men för mig är det obegripligt att leva på något annat sätt. Jag försöker att få grepp om vad det är för sorg jag ser i mina ögon. Är det sorg eller är det trötthet...?? Kan trötthet kännas som sorg?? Åååååh skulle behöva åka på SPA i en vecka och vila upp mig. För vilka pengar???? Å vem skulle jag anförtro mina älskade djur åt?? Hade en enorm känsla av oro/rastlöshet/nervositet inatt. Kunde inta bara somna. Gick å lade mig vid 23 men kunde inte slappna av såpass att jag kunde somna förrän klockan var 04 på morgonen. Låg och snurrade och försökte samla mig så gott jag kunde men se det var stört omöjligt. Meditationsmusik, lampan tänd, lavendelkräm och spikmattan under ryggen allt på en gång men det hjälpte inte heller. Tillslut så somnade jag av ren utmattning. På morgonen eeeeh förmiddagen så började allt igen. Messade med en god vän som gav mig rådet att gå in i känslan och kolla vad det var. Jag gjorde så, så gott jag kunde slappna av så kände jag runt lite i känslan, Glädje. Glädje var det som jag fann. Märkligt. Märkligt men härligt såklart. Känner att jag sitter och svamlar nu men det behöver ut. Många tankar som snurrar runt i huvudet dessa dagar. Jag vill lägga dom åt sidan men det verkar vara ett heltidsjobb. Om jag bara ska tänka på mig och sätta mig själv i första rummet, och det i den processen kommer upp en massa skräp som jag vill få ur mig hur ska jag då få ut dom utan att tänka på dom???? Jag känner ju att jag behöver lösa dom innan ju. Liksom bearbeta färdigt det innan jag låter det flyga till annan ort.

Nu blir det en God natts sömn och jag önskar er detsamma.

Kramar.

Vart ska jag börja.....  Jo, under det senaste året så har jag fått erfara en väldans turbulens i mina vänrelationer. Begreppet "man står alltid sig själv närmast" har kommit att visa sig klarare och klarare för mig. Jag har alltid sett det ordspråket som en aning egoistiskt, men inser nu att det inte alltid är så. Allt beror på vart man är i utvecklingen. Jag ser nu att det är sanning. Man måste lite på sig själv och därigenom känna vart ens riktiga vänner är. Jag står återigen inför ett skeende i mina vänrelationer där det visar sig att det inte är villkorslös vänskap. Jag står inför detta uppvaknande nu att det jag vill leva i är absolut villkorslöshet. Jag har lite granna kvar på min trappstege att rensa innan jag kan ge allt och alla villkorslöst. Men jag har oxå erfarit att det är ytterst få som kan ta emot denna villkorslösa kärlek, ganska så omedelbart så väcks en sida i personerna jag ger detta till, denna sida nöjer sig inte med vad dom får utan VILL HA MER. Detta är något som jag har fått erfara många gånger och därpå i min utveckling gått på nitar. Nitar som har gjort ont men tillslut så har jag förstått vad jag skulle lära mig på det. Jag är medveten om att bara för ett litet tag sedan så var jag där oxå. Det har funnits en del av mig som varit vad jag kallar egostyrt. En del som betyder väldigt mycket för mig. Där rädslan har varit som som störst för förlust har klorna suttit som hårdast och jag har lurat mig själv med att det har varit av välvilja som jag har låtit dom sitta kvar. Jag har varit så rädd för förlust att jag blivit blind. Nu när jag har gjort ytterligare rensningar i min själ och min kropp så ser jag detta klart och tydligt. Det gör lite ont i mig att det dröjt sådan tid för mig att se detta men jag får helt enkelt förlåta den delen av mig själv. Jag släpper helt enkelt den delen av mig fri. Fri att flyga varhelst den ska. Släpper den fri med kärlek. En kärlek så stor att jag aldrig skådat liknande. För så länge det finns kärlek, finns där ingen rädsla.

Tills vi ses igen.

Lev väl.